Det beste nordiske rockalbumet?

Ulf Lundell – Den Vassa Eggen (dobbeltalbum 1985)

«Och om du ser längs vägen
En okänd man
Så är det kanske han
Som bara försvann
En vacker kväll i juni
Då inget mänskligt hjärta kan
Se två skuggar på väggen
Dansa fram längs den vassa eggen»

Egentlig kunne jeg spart meg spørsmålstegnet i artikkeloverskriften. Kan vi ikke bare slå fast at i dag er Den vassa eggen med Ulf Lundell det beste nordiske rockalbumet noensinne? Det er lett å komme med innvendinger. Dobbeltalbumet er fra 1985, og flere av låtene høres ut omtrent som de kommer fra en blikkboks.

Men denne plata handler ikke om slikt. Den handler om blod og tårer. Borte er ungdommens festeskratt og «Rom i regnet». Der helten Bruce Springsteen begynte å synge om drømmer som ikke kunne oppfylles på Darkness On The Edge Of Town syv år tidligere, står Ulf Lundell mitt oppe i skilsmisse, alkoholmisbruk – «Du var alltid fullast på krogarna//Och aldrig så ensam som när morgonen kom» – og et liv i kaos. Videre må han til «Nytt liv». Tre barn å ta vare på.

Selv om jeg projiserer Ulf inn i låtene i det følgende, vet jeg jo likevel ikke om hver minste detalj er selvbiografisk. Da Bob Dylan ga ut sitt «skilsmissealbum», Blood On The Tracks, gikk – vel, den går vel fortsatt – debatten om albumet skulle forstås som selvbiografik, eller om ambisjonene var noe annet, for eksempel peke på Amerikas skilsmisse fra 70-tallet som et annet ytterpunkt. Men kanskje er det nettopp gjennom detaljene fra eget liv det universelle oppstår? Forstått på den måten kan man også si at «Den vassa eggen» er et frempek på kaoset som rådet i Sverige ett år seinere da Olof Palme ble myrdet, eller for den saks skyld i dag.

To år seinere ga Bruce ut si skilsmisseplate, Tunnel Of Love, men for meg har den aldri vært så hudløs, viktig og så spekket med gode låter som Den vassa eggen. Jeg hørte Den vassa eggen første gang som femten-sekstenåring, tror jeg, og ble nesten umiddelbart hektet. Og det kan ikke bare være omstendighetene rundt Ulf Lundells privatliv som er årsaken til dette.

Den vassa eggen hadde ikke vært det albumet det er, om ikke blod og tårer er blandet med sylskarpe tekster og gode melodier. Albumet har både rockere og sterke ballader som «Inte et ont ord», dårlig samvittighet og forsøk på å beskytte barna for den opprivende konflikten mellom paret:

«Lilla man
Jag fick aldrig lov att döpa dej till Glädje
Och lika bra det
Vad vill den här världen med den

Och när vintern kommer
Ta då på dej dina varmaste skor
I morgon jag lovar
Inte ett ont ord»

Jeg prøver stort sett å styre unna ord fraser om tårer i øynene og klump i halsen, men i en omtale av Den vassa eggen er der nesten umulig. Hør «En fri man i stan» og spør deg selv om hvor mange følelser av anger, kjærlighet, frihetstrang det er mulig å legge inn i den egentlig nokså livsbejaende låten, der Janne Bark og co slipper gitarene løs.

«Jag tände fyra ljus i Katarina kyrka
För att ge dig och barnen styrka
Du kan inte vakta dem allt för länge
Också vi har en längtan efter varann»

Og så har du selvsagt «En ängel på isen». Ensomheten knuger. Nå peker Ulf på seg selv. Teksten avleveres med hjertet – og sjelen – langt utenpå skjorta, den borrer seg inn i lytteren, og når det nærmer seg slutten på låten, er vi nesten i kjelleren sammen med Ulf:

«Ett fönster i vinden
Som slår och slår
Allting är över
Här finns ingenting kvar
Ängel på isen
Du med ditt gyllene hår»

For meg har dog rosinen i pølsa alltid vært «Du er aldrig så ensam». Den ni minutter lange låten har aldri kjentes et sekund for lang. En sterk låt, kaoset fra «En ängel på isen» har ikke sluppet taket. Fortsatt er det bitterhet overfor venner, baksnakkere og trolig media, ikke ulikt Dylans rasende «Idiot Wind» på Blood On The Tracks. Men likevel; særlig refrenget bærer bud om at det kan gå mot lysere tider.

«Du är aldrig så ensam som du tror
Det kommer en främling, han vet var du bor
Han kommer längs vägen, smutsig och trött
Han har en hälsning från nån som han mött
Du är aldrig så ensam
Aldrig så ensam
Du är aldrig så ensam som du tror»

Det er kommet en ny versjon av albumet med en syv bonusspor som med rette ikke er med på originalen, noen av dem ble senere videreutviklet til de langt bedre låtene de er på albumet. Disse sporene tilhører derfor ikke min Den vassa eggen; for meg slutter albumet med den lange, rolige, «Rialto». Da har det roet seg. Forsoning, ja til og med kjærlighet; bitterheten og kaoset er borte. Så kanskje gir Ulf seg selv og oss et håp for framtiden?

«Håll det där leendet levande
Det är det bästa du har
Möt mej på Rialto
Om du har din längtan kvar
Möt mej på Rialto
Om du har din längtan kvar»

Neida, jeg har ikke nevnt alle låtene på albumet, det føles ikke nødvendig. Her er det bare å sette seg ned, og høre hele albumet fra start til den egentlige slutten, «Rialto».

Redigert 30. oktober 2022.

Publisert av gubberock

Jeg er født i 1970. Jeg skriver om musikk som interesserer meg.

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

Kobler til %s

%d bloggere liker dette: